Review of Norwegian fantasy book (translated into Swedish).

Jag har just läst färdigt Odinsbarn av Siri Pettersen. Som jag ofta gör, har jag lånat den på biblioteket (i eboksformat). De böcker jag tycker om, brukar jag köpa efterhand. Jag är speciellt angelägen om att skapa en svensk (eller i alla fall nordisk) boksamling, både för min egen skull, för min systers och för mina barns.

Men nu till själva boken. Jag hade läst lite olika uppfattningar om den här första boken (och eventuellt hela serien) så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Kanske var det lika bra. Hur som helst, bortsett från en lite seg början och några obesvarade frågor (i alla fall uppfattade jag dem inte som besvarade) i slutet, så var det här en väldigt intressant och spännande bok.

Boken handlar om Hirka som är femton år och Riten (någon form av konfirmationsceremoni, kanske man kan säga) närmar sig med stormsteg. De flesta andra ungdomarna ser fram emot den, för det är ett tillfälle för fest och finkläder och kanske, förhoppningsvis något upphöjt ämbete. Men Hirka ser inte fram emot den alls, för hon är Den svanslösa. I hemlighet är hon också ett Odinsbarn, en "menskr". Alltså märker man ganska snart att alla andra det vill säga "ymsättlingarna" (efter vem eller vad framgår inte), har svans. De kan också "famna" vilket verkar vara att utöva någon form av magi. Hirka däremot, kan inte det. Det finns skräckhistorier om att odinsbarnen/menskr sprider en röta, särskilt om de har intima relationer med ymsättlingarna, alltså "vanligt folk". Därför har Hirka alltid aktat sig för att komma andra för nära och hon och hennes fosterfar har flyttat runt under hela hennes uppväxt. Ändå har hon lärt känna och kommit att tycka om Rime. Rime är av en helt annan bakgrund, barnbarn till en framstående medlem i Rådet och uppfostrad till att gå i sin mormors fotspår. Trots det har han valt en annan väg. Han har blivit en av Skuggorna, en sorts hemlig polis eller armé som upprätthåller ordningen i riket.

Ganska snart rasar Hirkas värld runt henne och hon måste ge sig iväg till den enda plats där hon kanske kan känna sig trygg, till Korphem.

Ymsättlingarnas värld är en ganska civiliserad värld, och hålls samman av föreställningarna kring en Siare. Dessutom styrs man av ett råd och lever i skräck för Skuggorna. Man accepterar ändå i stort sett att bli styrda och hållna i schack på det sättet, för det finns det som man fruktar ännu mer. Odinsbarnen och deras röta och så De Blinda. De är någon form av skräckvarelser som man tror kommer från Odinsbarnens värld.

Även om det går trögt i början, kommer i alla fall jag nära de två huvudpersonerna och några till i deras närhet. Där finns till exempel Ramoja och hennes förståndshandikappade son Vetle och så småningom hittar Hirka några få andra som hon också kan lita på.

Jag tycker Siri Pettersens värld är väl utvecklad och fascinerande. Man känner igen sig i de nordiska myterna, men ändå inte. Här finns mycket mer.

Om man tycker om lite ovanlig fantasy, skulle jag vilja rekommendera den här boken som är den första i en serie. Nu ser jag fram emot att få läsa de övriga böckerna i serien.