Ett uppseendeväckande uppriktiga porträtt av en vänskap mellan två kvinnor som kämpar för att återuppfinna sig själva.

WALL STREET JOURNAL av MOIRA HODGSON - Möter någon du inte har sett på årtionden kan vara ganska chockerande, men hur mycket mer så om de liggande död framför dig. I öppnandet av Elena Ferrante senaste roman tar "De som lämnar och de som bo," två napolitanska kvinnor runt en ålder av 60, Lila Cerullo och Elena Greco, en promenad tillsammans tidigt en morgon på stradone när en ung man ropar att en kropp har hittats i en blomma säng av kyrkan.

Elena känner igen inte liket, men Lila gör. Det är deras barndomsvän Gigliola, en skönhet som gifte sig med en rik, mäktig man från trakten. Men kroppen i blomma säng är överviktig, klädd i en shabby gröna regnrock; hennes ansikte är en ruin, och en av hennes skor har varit avspark för att avslöja en grå strumpa med ett hål på stortån.

Som Gigliolas kropp tas bort, undrar Elena vad som hade hänt henne. "Jag tänkte på det ansiktet i profil på smuts, av hur tunn långt hår var, av vitaktiga fläckar av skallen. Hur många som hade varit flickor med oss var inte längre i livet, hade försvunnit från ansiktet på jorden på grund av sjukdom, eftersom deras nervsystem hade kunnat uthärda sandpapper av plågor, eftersom deras blod hade spillts. "

Ms. Ferrante är en mästare på att skapa våldsamma bilder som detta en, scener av förtvivlan och avsmak och berättelser om upprörande rättsakter och undertryckta känslor som permanent skadar hennes tecken liv. "De som lämnar och de som bo" är den tredje volymen i italienska författarens lysande episka berättelse om två vänner som växte upp i ett fattigt kvarter i Neapel i slutet av andra världskriget. Den första romanen, "Min lysande vän" (2012), är ett konto av deras girlhood på 1950-talet. Elena är en porter dotter, och Lilas far är en skomakare, men båda har drömmar om fly arbetarklassen. Stifling äktenskap för både kvinnor och trycket från vuxna liv – Lila har gått in i familjeföretaget och Elena har gått till universitetet i Pisa – Markera den andra romanen, "The Story av ett nytt namn" (2013).

Senaste romanen, som, som två tidigare, har varit elegant översatt av Ann Goldstein, ligger i 1960- och 70-talet. Elena är nu en framgångsrik författare. (Ms. Ferrante, som är berömt tillbakadragen och skriver under pseudonym, har erkänt att en stor del av sitt arbete är självbiografiska.) Boken ser tillbaka på det unga vuxenlivet av två kvinnor, en period under vilken Elena flyttar till Florens men återvänder ofta till Neapel, där Lila har varit.

Vi har alla vuxit upp med vänner som barn delade våra närmaste hemligheter men från vilken vi senare glida isär. Genom Elena, som är berättare i serien, lär vi dig Lila (som kallas också Lina) och deras rivalitet. De lära sig Latin och grekiska tillsammans, bekämpa grov pojkar i skolan och talar dialekt som TÄCKHET alternerar mellan dem. Elena, belästa och ivriga att behaga, har alltid varit i vördnad för Lila, som är vacker, orädd och upproriska, helt likgiltig för andras åsikter, och ofta innebär. Lila är också en naturlig författare och Elena är rädd att hennes vän slutändan bli "någon" och att hon kommer att vara kvar. "Bli" skriver hon. "Det var ett verb som alltid hade besatt mig....Jag ville bli, även om jag aldrig hade känt vad.... Jag hade velat bli något – här var poängen – bara för att jag var rädd att Lina skulle bli någon och skulle jag stanna bakom. "

Motsatsen inträffar. Det är tufft för alla barn som försöker överleva ett slumområde löjeväckande brutalitet att få en utbildning, men Elena övertalar sina föräldrar att låta henne stanna kvar i skolan. Av ren hårt arbete hon erhåller ett stipendium för universitet och flyttar upp den sociala stegen, gifta sig med en professor från en framstående intellektuella Milanese familj. Under tiden, Lina droppar av skolan i femte klass eftersom hennes far slutar betala hennes undervisning. Hon ger upp sina studier, hamnar i ett förödande, kortlivade äktenskap och så småningom går för att arbeta i en korvfabrik.

Sanningen är att Elena inte mindre är fångade av sitt liv än Lila är, men hon är ovilliga att erkänna det. Elenas make är en pedantisk bar och en fruktansvärd älskare. Men när Elenas första barn föds efter en avskyvärda labor, hon ligger till Lila, tala om för henne att det var en underbar upplevelse. Lila svarar syrligt: "var och en av oss berättar våra liv som det passar oss." "

Nu, i nuet, Elena fungerar på sin bok tittar ut över floden Po i Turin. Hon har inte sett hennes vän i fem år: Lila har försvunnit spårlöst. I senaste samtalet vänner hade innan Lila försvann, lovat Elena att hon aldrig skulle skriva sin historia, men hennes bok är ett svek mot det löftet.

Medan Ms. Ferrante ser sina karaktärer genom klasskamp, student revolution och sammandrabbningar mellan kommunister och nyfascister, är hennes fokus deras inre liv. Hennes romaner presentera en intim, ofta häpnadsväckande uppriktiga porträtt av en vänskap mellan två kvinnor som kämpar mot snabbt föränderliga sexuella politik för att bryta från de gamla sätten och återuppfinna sig själva på sina egna villkor.

En av Ms. Ferrante största gåvor är hennes orädda sätt att sätta i ord obekväma, fula tankar som oftast lämnas osagt. Som Elenas relation med maken börjar falla sönder, hon skriver: "Äktenskapet nu syntes mig en institution som, tvärtemot vad man kanske tror, avskalade coitus av mänskligheten."

Djupet av föreställningen Ms. Ferrante visar om sin karaktärs konflikter och psykologiska stater är häpnadsväckande. Ibland är vad hon skriver så smärtsamt att det är outhärdligt att läsa. På en punkt i "De som lämnar", skriver Elena män: "De visar inom oss och återkalla, lämnar, dold i vårt kött, deras ande, som en förlorade objekt." Ms. Ferrante bästsäljande roman 2002, "The dagar av nedläggning," var så rå en beskrivning av en desintegrerande äktenskap som jag någonsin stött på.

Även om hon har publicerat sex böcker, vet vi lite om Ms. Ferrante personliga liv, förutom det faktum att hon växte upp i Neapel, har en examen i klassiker, var lärare, barn och förmodligen bor ensam. När sin första roman, "Oroande Love" publicerades 1991, meddelade hon att "böcker när de väl skrivits har inget behov av deras författare." Sedan dess har hon vägrat att göra någon publicitet eller identifieras, men jag inte tror för en minut, som vissa ledamöter i den italienska pressen har föreslagit, att hon kan vara en man.

Det är inte svårt att se varför Ms. Ferrante vill hålla sin integritet. Hennes romaner ring så sant och skrivs med sådan empati att de låter biktstolen. I "De som lämnar," spelar hon på idén att självbiografiska berättelse i berättelsen. Elena, i romanen, beskriver ett obehagligt sexuellt möte med en äldre man på en strand på Ischia, utifrån sin egen erfarenhet (och vi undrar, Ms. Ferrante?). Ack, sociala sedvänjorna kan ha ändrat i andra delar av Italien, men i Neapel har de förblivit stillastående. Elena återvänder till sin gamla kvarter jäms med sin roman framgång, väntar på godkännande från sina vänner och familj. Istället är hon djupt skäms när hon får reda på att de är bestörta över hennes bok. "Jag hade intrycket att folk stirrade på mig enträget, hätsk skuggor av en värld som jag inte längre bebos." En tidning kallar det en slipprig memoar, och frågar en av de män som hon har känt från barndomen sarkastiskt: "Är det vad de lärt dig vid universitetet?" En annan vill veta: "hur lång tid tar det för att komma till sidorna smutsigt?" Enda Gigliola, den kvinna som hittades död i blomma sängen i början av boken, uttrycker sin beundran. Hon berättar Elena försiktigt hur modig hon var att skriva "dessa saker.... precis som det händer, med den samma orenhet. De är hemligheter att du vet bara om du är en kvinna."

Följ på vår Twitter sida