Review of a Swedish book for children.

 

Jag har ganska nyligen läst tre andra barnböcker i en serie av samma författare, och de var också bra, men jag måste säga att jag tycker mycket bättre om den här.

Den handlar om två barn, tvillingar, vars föräldrar ligger i skilsmässa och därför skickar föräldrarna dem på besök till farbror Eliot och hans vän Carl på landet. De bor i ett stort hus, där det visar sig hända märkliga saker. Ja, till och med nere i samhället med järnvägsstationen händer det mystiska, spännande saker.

Mer ska jag inte berätta om handlingen. Jag ska bara säga att det här är en välskriven och spännande bok. Visserligen är den avsedd för barn 9-12 år, men om man tycker om barnböcker, så kan jag verkligen rekommendera den.

Review of a Swedish mystery.

 

"Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur? Helena Wallner tror inte sina öron när stiftelsens ordförande avslöjar hemligheten.

På vackra Bjertorps slott möts ett sällskap för att utse den författare som ska tilldelas ett prestigefullt pris. Men inget blir som de tänkt sig. Morgonen därpå hittas en av medlemmarna död under märkliga omständigheter. Plötsligt förbyts den trevliga samvaron i en mardrömslik jakt på en oberäknelig mördare som tycks vara ute efter fler offer.

Litteraturforskaren Helena Waller dras allt längre in i ett kusligt morddrama som tycks ha egendomliga beröringspunkter med Svenska Akademien, en gammal kärlekshistoria, en okänd opera och den danska författarinnan Karen Blixen."

Precis som i tidigare böcker av Kristina Appelqvist, njuter jag av skildringarna av det vackra Skaraborg. Jag tycker också om att de här böckerna är vad jag skulle kalla äkta pusseldeckare, med fokus på mysteriet och relationerna mellan de olika personerna i handlingen, inte våld och skräckeffekter. Vad jag däremot inte tycker så mycket om är huvudpersonerna. Jag uppfattar både högskolerektorn och litteraturforskaren som mjäkiga, tråkiga personer utan egentlig personlighet. Det där är en väldigt vanlig fälla som författare kan fastna i. Hennes eller hans alter ego får för lite personlighet. Men jag tycker om Helena Wallners äldre väninna och då är det ju inte så illa. Själva handlingen är väl ihopsatt och det finns inte så mycket mer att säga om den än att man naturligtvis vill läsa vidare så man får veta vad som egentligen hände.

This is a review of three Swedish children's books. The first book in the series is available in English. (See above).

 

Det finns för många likheter mellan Kristina Olssons tre böcker om Billie, Aladdin och Simona för att kunna göra recensioner för var och en. De likheter jag hittar är att det förekommer någon som blir sjuk och dör i alla tre. Det finns också en lite konstig gubbe som sen visar sig vara mindre konstig. Det finns också stora gamla hus i alla tre, även om ett av husen är ett gammalt vattentorn. Sen är alla tre böckerna spökhistorier, vilket i sig inte är fel.

 

Med ovanstående sagt så är inte böckerna dåliga på något sätt. Spräket är bra böckerna och är välredigerade. Just detta borde man ju inte behöva påpeka eftersom det borde vara en självklarhet, men många förlag ser e-böcker som en ursäkt att spara in på detta steg i bokpubliciceringen. Kristina Ohlsson gör personerna i böckerna levande och lätta att tycka om, både barnen och de vuxna. Dialogen känns också naturlig.

 

Om man ska prata om själva berättelserna så är varje bok spännande i sig, men när man läst alla tre på raken, som jag gjort, så retar mig sig lite på de teman som upprepas. Den tredje boken i serien, Stenänglar, känns både mest spännande och trovärdig, men även Glasbarnen och Silverpojken drar in läsaren in storyn och man vill läsa mer.

Mysterier (Lanterne, Paperback) - Knut H... I refused to read Hamsun for a long time, on the grounds that he was a Nazi sympathizer. But I started getting interested in modern Norwegian literature a couple of years ago, and in the end I had to give in. You just can't avoid him; he's referred to everywhere. And if I find him hard to deal with, I'm comforted by the fact that it's much worse for the Norwegians.

Let me expand on that a bit. I'm English by birth, and I've also lived a fair amount of my life in Sweden and the US. None of those countries have ever been occupied by a foreign power (people from the American South may disagree). We don't know what it's like, and it's difficult to understand from the outside. When you read books from countries like France and Norway, which have recently suffered the experience of being occupied, you start to get some idea. The best comparison I can find is that it's like being raped. It's a shameful and degrading thing that you don't want to talk about unless you have to.

Now, suppose that you're a woman who's been abducted by a psychopath who keeps you for years in his cellar, and comes down every now and then to rape and torture you. And then suppose that your big brother, whom you've always loved and admired, gets friendly with the rapist. He visits every now and then. You're lying there bruised and bleeding in the cellar, and you can hear your brother and the rapist laughing together and playing cards in the kitchen above you. It was rather like that with Hamsun and the Norwegians. He was their greatest living author. Everyone had read him; Norwegians are an exceptionally literate people. During World War II, while Norway was occupied, Hamsun expressed his deep admiration for the Nazis. He gave his Nobel medal to Goebbels, and he met Hitler. When Hitler killed himself, Hamsun wrote him a flattering obituary. You can understand the scene in Christensen's Halvbroren, where the grandmother, a sympathetic character, burns all Hamsun's works in her stove. But the same book constantly mentions Hamsun's novels, and the author makes it clear how deep his artistic debt is. Jan Kjærstad, in Forføreren, has similar problems. The section on Hamsun is very interesting.

After the war, the Norwegian government simply didn't know what to do. Their solution was to determine that Hamsun was legally insane. He was also fined a large amount of money. Well, they may have been right. To the extent that the word "insane" means anything, I agree. But it was an unusual form of insanity. Hamsun had an unparalleled ability to project his feelings so that other people could experience them too; when I read Mysterier, it was almost as though I had gone through Doctor Parnassus's magic mirror, and found myself inside his crazed mind. Or, to use another analogy, remember the sequence from Mary Poppins where Bert and the kids jump into the picture; but instead of the anodyne country scene that Bert has drawn on the sidewalk, imagine that they have leaped into one of Van Gogh's last paintings. It's an unpleasant and frightening book, but a remarkably powerful one.

The language is extraordinary. Here are two passages I particularly liked, with my translations.

Det minder mig litt om en nat på Middelhavet, på kysten av Tunis. Det var vel hundrede passagerer ombord, et sangkor som kom fra Sardinien et sted. Jeg hørte ikke til selskapet og kunde ikke synge, jeg sat bare på dækket og hørte på mens koret sang nedenunder i salonen. Det varte næsten hele natten; jeg skal aldrig glemme hvor det lydde godt i den lumre nat. Jeg trek i smug alle dører til salongen i; tættet sangen inde, så å si, og så var det som lyden kom fra havsbunden, ja som om skibet skulde gå ind i evigheten med brusende musik. Tenk Dem noget i retning av et hav fuldt av sang, et underjordisk kor.

Frøken Andresen som satt Nagel nærmest sa uvilkårlig:

Ja Gud hvor det måtte være deilig!

It reminds me a little of a night I once experienced on the Mediterranean, off the coast of Tunis. There were a hundred or so passengers on board, a choir who came from somewhere in Sardinia. I wasn't in their party and I couldn't sing myself, I just sat there on the deck and listened while the choir sang underneath me in the saloon. They sang nearly all night; I will never forget how wonderful it sounded in the warm darkness. I sneaked down and closed all the doors; concentrated the essence of the song, as it were, and it was as though the sound came from the bottom of the sea, as though the ship was sailing into eternity on the music. Imagine something like a sea full of singing, an underwater choir.

Frøken Andresen, who was sitting closest to Nagel, said involuntarily:

"Oh my God, it must have been so beautiful"

And later, in the scene which I think explains the title:

Stemmen er en farlig apparat. Forstå mig ret: jeg mener ikke netop stemmens materielle lyd, den kan være høi eller lav, klangfuld eller rå, jeg mener ikke det stemmestofelige, tonetillværelsen, nei jeg holder mig til mysteriet bak den, den verden som den utgår från ... Til helvete forresten med denne verden bak! Altid ska det være en verden bak! Hvad fan raker det mig?

The voice is a dangerous instrument. Understand me correctly: I don't mean simply the material quality of the sound, whether it's high or low, melodious or harsh. I don't mean the acoustic or prosodic properties. I'm talking about the mystery behind it, the world it comes from... Oh, never mind, fuck the world behind it! There's always supposed to be a world behind things! What's it got to do with me?

I'm not sure what this means, to be honest, but I feel it's saying something important. Maybe someone can explain it to me. Mostly, I feel relieved to have escaped intact from the Imaginarium.