Dieser Roman schildert die Reise einer Person zur Selbstannahme. Es erforscht Fragen über Rasse und Identität und wie Kindheit erlebt, ob gut oder schlecht, Formen das Leben eines Erwachsenen. Es auch Bilder wie das Leben so hart und schmerzhaft sein kann, selbst wenn es Hoffnung, die Probleme und können besser bekomme.

Es konzentriert sich auf eine junge schwarze Frau, namens Lula Ann Bridewell, die von ihrer Mutter süße wegen ihrer dunklen Blauschwarzer Haut abgelehnt wurde. Aber Lula Ann akzeptiert ihre Schwärze und macht es einen Teil ihrer Schönheit, wie sie aufwächst. Sie ist fett und zuversichtlich, immer trägt weiße Kleidung und verkürzt ihren Namen Braut. Sie wird auch als Führungskraft erfolgreich das Kosmetikunternehmen.

Aber bald alles beginnt entwirren. Der Mann, den sie liebt, mit dem Namen Booker lässt sie auf und sagte nur "du nicht die Frau, was ich will." Auch als Braut ein Kind war sie bezeugte gegen Sofia Huxley, Lehrerin, wird inhaftiert wegen Kindesmissbrauch, aber dieses Zeugnis verfolgt die Braut für ihr ganzes Leben. Jetzt Sofia soll veröffentlicht werden und Braut, in einer Entscheidung, dass sie kommen wird, zu bedauern, ist naiv entschlossen, ihr zu helfen.

Braut auch beschlossen, Booker und verstehen die Gründe, warum er zurücklässt. Darüber hinaus wird die Geschichte in ihrer Not, die Wahrheit über das Gerichtsverfahren zu überdenken, die sie als Kind beteiligt war, einer magischen Realismus, wo die Braut Körper an ein Kind Formular zurückgegeben. Niemand scheint zu bemerken, ihre Verwandlung. Es ist unmöglich zu sagen, ob es real ist oder ein Produkt der Braut-Phantasie. Es ist eindeutig eine Symbolik, dass sie ihr Elend und lieblosen Vergangenheit nicht entziehen kann. Es ist auch eine Erkenntnis zu sehen, wie viel ihrer Kindheit ihres Erwachsenenlebens beeinflusst hat.

Ihre Geschichte und Gliederung schließlich werden vermischt mit der peripheren Geschichten zweier Charaktere mit ihrer eigenen Kindheit emotionale Narben. Regen, ein junges Mädchen, die Braut auf ihrer Reise trifft ist ein Opfer des Missbrauchs. Booker, der Mann Braut liebt und verliert, deren Kern-Wut im Anschluss an den Tod seines geliebten Bruders geboren wurde. Ermordet von einem Mann, dessen Nachbarn betrachtet ihn "der schönste Mann der Welt." Aber diese "schönste Mann der Welt" auch passiert, die Namen der sechs Jungs zu haben, er hat geschlagen oder missbraucht und getötet, über seinen Schultern tätowiert.

Die Geschichte wird aus verschiedenen Ansichten der Charaktere erzählt. Trotz der Umstände, die sie gestellt haben, sie vorwärts und ist weiterhin positiv. Sie sind unzuverlässig, aber auch mutig sein können.

Morrison befasst sich die Schönheit und Hässlichkeit in unser aller Leben, in einer bemerkenswerten Geschichte, gut erzählt.

Ett uppseendeväckande uppriktiga porträtt av en vänskap mellan två kvinnor som kämpar för att återuppfinna sig själva.

WALL STREET JOURNAL av MOIRA HODGSON - Möter någon du inte har sett på årtionden kan vara ganska chockerande, men hur mycket mer så om de liggande död framför dig. I öppnandet av Elena Ferrante senaste roman tar "De som lämnar och de som bo," två napolitanska kvinnor runt en ålder av 60, Lila Cerullo och Elena Greco, en promenad tillsammans tidigt en morgon på stradone när en ung man ropar att en kropp har hittats i en blomma säng av kyrkan.

Elena känner igen inte liket, men Lila gör. Det är deras barndomsvän Gigliola, en skönhet som gifte sig med en rik, mäktig man från trakten. Men kroppen i blomma säng är överviktig, klädd i en shabby gröna regnrock; hennes ansikte är en ruin, och en av hennes skor har varit avspark för att avslöja en grå strumpa med ett hål på stortån.

Som Gigliolas kropp tas bort, undrar Elena vad som hade hänt henne. "Jag tänkte på det ansiktet i profil på smuts, av hur tunn långt hår var, av vitaktiga fläckar av skallen. Hur många som hade varit flickor med oss var inte längre i livet, hade försvunnit från ansiktet på jorden på grund av sjukdom, eftersom deras nervsystem hade kunnat uthärda sandpapper av plågor, eftersom deras blod hade spillts. "

Ms. Ferrante är en mästare på att skapa våldsamma bilder som detta en, scener av förtvivlan och avsmak och berättelser om upprörande rättsakter och undertryckta känslor som permanent skadar hennes tecken liv. "De som lämnar och de som bo" är den tredje volymen i italienska författarens lysande episka berättelse om två vänner som växte upp i ett fattigt kvarter i Neapel i slutet av andra världskriget. Den första romanen, "Min lysande vän" (2012), är ett konto av deras girlhood på 1950-talet. Elena är en porter dotter, och Lilas far är en skomakare, men båda har drömmar om fly arbetarklassen. Stifling äktenskap för både kvinnor och trycket från vuxna liv – Lila har gått in i familjeföretaget och Elena har gått till universitetet i Pisa – Markera den andra romanen, "The Story av ett nytt namn" (2013).

Senaste romanen, som, som två tidigare, har varit elegant översatt av Ann Goldstein, ligger i 1960- och 70-talet. Elena är nu en framgångsrik författare. (Ms. Ferrante, som är berömt tillbakadragen och skriver under pseudonym, har erkänt att en stor del av sitt arbete är självbiografiska.) Boken ser tillbaka på det unga vuxenlivet av två kvinnor, en period under vilken Elena flyttar till Florens men återvänder ofta till Neapel, där Lila har varit.

Vi har alla vuxit upp med vänner som barn delade våra närmaste hemligheter men från vilken vi senare glida isär. Genom Elena, som är berättare i serien, lär vi dig Lila (som kallas också Lina) och deras rivalitet. De lära sig Latin och grekiska tillsammans, bekämpa grov pojkar i skolan och talar dialekt som TÄCKHET alternerar mellan dem. Elena, belästa och ivriga att behaga, har alltid varit i vördnad för Lila, som är vacker, orädd och upproriska, helt likgiltig för andras åsikter, och ofta innebär. Lila är också en naturlig författare och Elena är rädd att hennes vän slutändan bli "någon" och att hon kommer att vara kvar. "Bli" skriver hon. "Det var ett verb som alltid hade besatt mig....Jag ville bli, även om jag aldrig hade känt vad.... Jag hade velat bli något – här var poängen – bara för att jag var rädd att Lina skulle bli någon och skulle jag stanna bakom. "

Motsatsen inträffar. Det är tufft för alla barn som försöker överleva ett slumområde löjeväckande brutalitet att få en utbildning, men Elena övertalar sina föräldrar att låta henne stanna kvar i skolan. Av ren hårt arbete hon erhåller ett stipendium för universitet och flyttar upp den sociala stegen, gifta sig med en professor från en framstående intellektuella Milanese familj. Under tiden, Lina droppar av skolan i femte klass eftersom hennes far slutar betala hennes undervisning. Hon ger upp sina studier, hamnar i ett förödande, kortlivade äktenskap och så småningom går för att arbeta i en korvfabrik.

Sanningen är att Elena inte mindre är fångade av sitt liv än Lila är, men hon är ovilliga att erkänna det. Elenas make är en pedantisk bar och en fruktansvärd älskare. Men när Elenas första barn föds efter en avskyvärda labor, hon ligger till Lila, tala om för henne att det var en underbar upplevelse. Lila svarar syrligt: "var och en av oss berättar våra liv som det passar oss." "

Nu, i nuet, Elena fungerar på sin bok tittar ut över floden Po i Turin. Hon har inte sett hennes vän i fem år: Lila har försvunnit spårlöst. I senaste samtalet vänner hade innan Lila försvann, lovat Elena att hon aldrig skulle skriva sin historia, men hennes bok är ett svek mot det löftet.

Medan Ms. Ferrante ser sina karaktärer genom klasskamp, student revolution och sammandrabbningar mellan kommunister och nyfascister, är hennes fokus deras inre liv. Hennes romaner presentera en intim, ofta häpnadsväckande uppriktiga porträtt av en vänskap mellan två kvinnor som kämpar mot snabbt föränderliga sexuella politik för att bryta från de gamla sätten och återuppfinna sig själva på sina egna villkor.

En av Ms. Ferrante största gåvor är hennes orädda sätt att sätta i ord obekväma, fula tankar som oftast lämnas osagt. Som Elenas relation med maken börjar falla sönder, hon skriver: "Äktenskapet nu syntes mig en institution som, tvärtemot vad man kanske tror, avskalade coitus av mänskligheten."

Djupet av föreställningen Ms. Ferrante visar om sin karaktärs konflikter och psykologiska stater är häpnadsväckande. Ibland är vad hon skriver så smärtsamt att det är outhärdligt att läsa. På en punkt i "De som lämnar", skriver Elena män: "De visar inom oss och återkalla, lämnar, dold i vårt kött, deras ande, som en förlorade objekt." Ms. Ferrante bästsäljande roman 2002, "The dagar av nedläggning," var så rå en beskrivning av en desintegrerande äktenskap som jag någonsin stött på.

Även om hon har publicerat sex böcker, vet vi lite om Ms. Ferrante personliga liv, förutom det faktum att hon växte upp i Neapel, har en examen i klassiker, var lärare, barn och förmodligen bor ensam. När sin första roman, "Oroande Love" publicerades 1991, meddelade hon att "böcker när de väl skrivits har inget behov av deras författare." Sedan dess har hon vägrat att göra någon publicitet eller identifieras, men jag inte tror för en minut, som vissa ledamöter i den italienska pressen har föreslagit, att hon kan vara en man.

Det är inte svårt att se varför Ms. Ferrante vill hålla sin integritet. Hennes romaner ring så sant och skrivs med sådan empati att de låter biktstolen. I "De som lämnar," spelar hon på idén att självbiografiska berättelse i berättelsen. Elena, i romanen, beskriver ett obehagligt sexuellt möte med en äldre man på en strand på Ischia, utifrån sin egen erfarenhet (och vi undrar, Ms. Ferrante?). Ack, sociala sedvänjorna kan ha ändrat i andra delar av Italien, men i Neapel har de förblivit stillastående. Elena återvänder till sin gamla kvarter jäms med sin roman framgång, väntar på godkännande från sina vänner och familj. Istället är hon djupt skäms när hon får reda på att de är bestörta över hennes bok. "Jag hade intrycket att folk stirrade på mig enträget, hätsk skuggor av en värld som jag inte längre bebos." En tidning kallar det en slipprig memoar, och frågar en av de män som hon har känt från barndomen sarkastiskt: "Är det vad de lärt dig vid universitetet?" En annan vill veta: "hur lång tid tar det för att komma till sidorna smutsigt?" Enda Gigliola, den kvinna som hittades död i blomma sängen i början av boken, uttrycker sin beundran. Hon berättar Elena försiktigt hur modig hon var att skriva "dessa saker.... precis som det händer, med den samma orenhet. De är hemligheter att du vet bara om du är en kvinna."

Följ på vår Twitter sida

Den Mockingbird neste døren: nabo memoarer innsiktsfulle ennå milde

Nå som JD Salinger er borte, kan Harper Lee være den mest berømte litterære eneboer i USA.

I 1960, Lee publisert Pulitzer Prize-vinnende å drepe en sangfugl, fortsatt en av de mest populære amerikanske bøkene og pensum i 70 prosent av amerikanske skolesystemer.

I samme periode, hun hjalp Truman Capote forskning i kaldt blod, startet arbeidet med en ny roman og hjulpet publisere 1962 filmen tilpasning av Mockingbird (stjernegalleri Gregory Peck).

I 1965, men hadde hun stoppet vises offentlig og nektet å gi intervjuer. Hun har aldri publisert en bok.

Så, i 2001, da Chicago Tribune journalist Marja Mills ble sendt til Lees hjemby Monroeville, Alabama, å få bakgrunn på byen og den mest kjente beboeren, ikke hun forventer å møte forfatteren.

Til sin overraskelse, da hun ringte Lees døra, ble hun møtt av hennes eldre søster, Alice Finch Lee, som på tiden var 89 og fremdeles praktiserer loven hver dag. De hadde en lang, komfortable prat, og neste dag, Mills ble skremt til å motta en telefonsamtale fra Alices søster, hvis fulle navn er Nelle Harper Lee (Nelle til hennes venner).

"Det var som om jeg hadde svart telefonen og hørte:" Hei. Dette er Wizard of Oz, ""Mills skriver.

De to søstrene og journalisten ble nære. Mills, som lider av lupus, opplevde så mye smerte og tretthet som hun kunne ikke lenger fungere på Tribune 2004, og hun bestemte seg å tilbringe mer tid i Monroeville forsker Lees.

Alice og Nelle foreslo at eieren av huset ved siden av deres kan være villig til å sette den opp for leie.

Mills flyttet inn i huset, komplett med en hjort hode, en utstoppet bobcat og en uidentifiserbar "crouching skapning"- og oppholdt seg for mer enn et år.

Sangfugl naboen detaljene tid møllene tilbrakte med Lees og deres venner, gjør daglig ekspedisjoner å mate endene, fiske etter steinbit med hot-dog biter som agn, gå til vaskeri og drikker kaffe i Mills' kjøkken.

I en overraskelse tur av hendelser denne uken, men ut Lee et brev hevdet at hun aldri godkjent møller å publisere noe om henne.

Boken er så langt fra en utsett som man kan få. Det er en respektfull og klare øyne konto som holder seg til tilsynelatende grensene som Lee satt-som betyr at, blant annet det registrerer bare Lees liv i Monroeville, ikke i New York, hvor hun fortsatte å bruke flere måneder i året i mange år.

Ikke at det er sukker-belagt.

Lee, 88, kommer over som stikkende, i beste fall, og i stand til casual piggete bemerkninger som om Capote, hennes tidligere venn: «Truman var en psykopat, honey.»

Mills teller seg heldig som ikke har vært utsatt for sen, alkohol-fueled rants at mange av Lees venner sa de har holdt ut.

Boken, til tross for sitt emne klager, bør være en godbit for alle som har lengtet å komme nærmere Lee.

Besøk vår facebook-side og følge oss på twitter @DymanPublishing.