Review of Norwegian mystery (in Swedish translation)

För några veckor sen läste jag färdigt Kolbarnet, en deckare som utspelar sig på Svalbard. På mer än ett sätt är det här en lite annorlunda kriminalroman. På sista tiden har det förekommit flera böcker och tv-serier som utspelar sig i lite ovanligare miljöer. Jag är en av dem som tycker det är intressant.

Man får verkligen en känsla av det klaustrofobiska stämningen i ett så här litet samhälle, med den isiga vildmarken runtomkring. Boken börjar med att förskolan Kolbarnet har lite problem med att lokalisera alla barnen. De senare har hittat sätt att gömma sig. Dessutom förstår man att någon står och spanar på barnen och lite senare får man veta att någon brukar ge barnen godis. Ganska snart försvinner en liten flicka. Redan från början misstänker man flickans pappa som inte har någon bra relation med sin fru. Man tror att man lätt kommer att hitta flickan igen och sökandet bedrivs kanske inte så energiskt som det borde.

Så tillstöter komplikationer och man börjar ana att scenariot med en pappa som tagit med sig sin lilla dotter på en oplanerad utflykt kanske inte riktigt stämmer. Det pratas bland annat om "den sjätte mannen" som tydligen är en gammal skröna om ett spöke i gruvan. Dessutom förekommer det diverse intriger bland befolkningen i Longyearbyen. Till slut utvecklas fallet till en kamp mot klockan om man ska kunna hitta flickan i tid.

Författaren är, lite oväntat, eller, med tanke på miljön i boken, kanske inte så oväntat, en av Norges främsta polarforskare. Hon har en doktorsexamen från Cambridges universitet, men skriver alltså också deckare. Och det får man nog säga att hon klarar bra.

Jag tycker det här är en bra och välskriven deckare som jag kan rekommendera till alla som gillar pusseldeckare, och gärna de som utspelar sig i en lite ovanlig miljö. Som mina läsare nog vet vid det här laget föredrar jag ett bra mysterium framför en andlöst spännande thriller, men den här boken är lite både och. Spänningen är lite lågmäld men byggs upp efter hand. I det här fallet har jag inget att invända.

Läs mer här.

This is a review of a Swedish classical mystery.

Jag har alldeles nyss läst färdigt Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Nu är jag inte helt säker på att det här är "rätt" bok i ordningen. Det kan vara den sista eller den näst sista - om det är det senare, då har jag valt rätt, annars har jag läst de två sista i lite fel ordning. Jag gjorde så i början också och det gick ganska bra. Det finns inte så många "spoilers" i de här böckerna.

Hur som helst har Christer Wijk förlovat sig - fast med en fasligt ung tjej. Hon är nästan hälften så gammal. När Puck och Einar hör talas om det åker de genast iväg för att ta sig en titt på de nyförlovade, som bor på ett gammalt bruk. Genast märker de att något inte är riktigt som det ska. Det viskas om spöken, mystiska dödsfall och försvinnanden som ligger långt tillbaka i tiden och stämningen känns något olycksbådande. Mitt i detta blir Puck sjuk och Einar måste åka sin väg och lämna henne ensam kvar.

Snart har ett mord begåtts och det verkar svårt att få alla pusselbitar att stämma. Christer Wijk är för övrigt ganska passiv i början. Kan det vara så att det redan knakar lite i förhållandet?

Här finns som vanligt ett fascinerande persongalleri och i det här fallet också en fascinerande miljö. Som jag nämnt tidigare är ju inte det här några riktigt djupa, psykologiska skildringar och det är inte alls det jag är ute efter. De är klassiska, traditionella pusseldeckare och lite - tror jag i alla fall - för nu är de ju rätt så gamla - imiterande klassiska brittiska deckare. Det gör absolut ingenting. Tvärtom. De här böckerna är charmiga och ändå ganska spännande, i form av välskrivna mysterier. Man blir nyfiken och vill gärna veta hur det går.

Review of Swedish mystery.

Den här boken följer samma stil som Jonas Moströms andra deckare. Jag gillar dem, även om jag ibland kan le lite förvånat över huvudpersonernas såpaliknande förvecklingar i privatlivet. Nästan alla har varit otrogen minst en gång, till exempel. Men som jag nämnt tidigare, utspelar sig böckerna ibland i Östersundstrakten, vilket är roligt för mig som en gång bott där. Även de som inte utspelar sig där är naturligtvis också intressanta. Jag har absolut ingenting emot böcker som utspelar sig i Stockholm eller Skåne. Tvärtom. Men det är alltid roligt när man får lära känna en ny trakt.

Det som utmärker just den här boken är att jag faktiskt sympatiserade mer med mördaren och en annan brottsling i boken än poliserna, eftersom jag förstod de förras motiv (även om jag själv skulle ha valt en helt annan väg). I jämförelse med dem och deras motivation kändes poliserna lite som robotar. De följer lagens bokstav men struntar i rättvisan. Bara en av poliserna hade över huvud taget lite förståelse för mördarens motiv (och det var för övrigt en person jag kanske inte hade gissat skulle göra det).

Som så ofta förr i många aktuella deckare finns det en koppling till historien och det tycker jag, som mina läsare nog redan vet, är väldigt intressant. Däremot får nog inte den där kopplingen gå för långt, för då kan jag tröttna. Hellre då en helt historisk deckare än en som valsar fram och tillbaka mellan tidsepokerna i vartannat kapitel. Det känns på något sätt lite långsökt. I Evig eld går det absolut inte för långt, blandningen kändes helt lagom.

Review of a Norwegian mystery (in Swedish translation).

När jag började läsa den här boken trodde jag först att det var en dansk deckare, men till min glädje insåg jag snart att den var norsk. Jag har inte läst så särskilt många norska deckare, och det här är den jag tyckt bäst om hittills. Författaren jämförs med Jo Nesbø men det håller jag inte alls med om. Jørn Lier Horst är mycket bättre. Jag tycker inte alls om Nesbøs hårdkokta otrevliga stil. Här får själva handlingen komma fram och man störs inte av huvudpersonens/författarens machostil.

Den erfarne polisen William Wisting blir helt utan förvarning avstängd från sin tjänst, anklagad för att ha fabricerat bevis i en gammal utredning. Fallet som är 17 år gammalt, ansågs löst, men nu börjar Wisting undra. Gärningsmannen är redan frigiven och anser sig felaktigt behandlad.

Wisting tar med sig pärmar med dokument rörande det gamla fallet, som också verkar ha en koppling till ett ännu äldre fall och börjar gräva i det, eftersom han nu har tid. Sambon distanserar sig från honom och han orkar inte göra något åt det, utan utreder de gamla fallen, med hjälp av sin dotter som är kriminalreporter. Han har dessutom en och annan gammal vän som rycker in när det behövs. Dottern blir för övrigt, genom sitt jobb, inblandad i ett mord på en man och en stund senare blir hon också överfallen av en maskerad man som gjort inbrott i mordoffrets hus. Det fallet visar sig också ha kopplingar till de tidigare fallen. Hon har för övrigt också vänner och kollegor som rycker in när hon behöver hjälp.

Wisting inser att någon vill sätta dit honom och att tiden är knapp, särskilt när en tonårsflicka försvinner och man börjar undra om den frigivne gärningsmannen har begått ett nytt brott. Naturligtvis under förutsättning att han verkligen var skyldig.

Jag tyckte riktigt bra om Wisting. Han är seriös och hängiven sitt jobb utan att för den skull försumma sin familj (den vuxna dottern och sin gamla pappa). Dottern är också trevlig och jag uppskattar verkligen hennes del av utredningen, eftersom hon är reporter. Det blir en annan typ av forskning än polisarbetet och det kompletterar handlingen väldigt bra.

Det var roligt att läsa en norsk deckare för omväxlings skull. I alla fall den här var mycket mer "äkta deckare" än de danska jag tidigare läst. Jag föredrar alltid mysterium framför spänning och framför allt vill jag inte läsa något som är riktigt obehagligt. Jag upplever att Norge och Sverige är mycket lika varandra som länder och det bekräftar min tidigare uppfattning. Samma gäller för övrigt Finland och Estland. Tyvärr har jag inte läst någon estnisk deckare än, men jag hoppas jag hittar någon. Island är väl inte så likt Sverige, men jag tycker ändå att isländska deckare är väldigt bra.